Alltså, mitt humör är nog det mest pendlande som någonsin har funnits, och jag är nog den som är bäst på att dölja sånt i hela världshistorien.

Just nu känns det nästan som om min livsglädje har försvunnit, Amanda o Carro dissar mig hela tiden, och mitt strul från skidresan också. Även om han kallade mig gumman häromdagen. Alltså på ett positivt sätt då.
Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska tro. På helgerna sitter jag på mitt rum o äter ostbågar och kollar på tv, eller sitter framför datorn. Jag ringer alla, men ingen "har tid". Det känns så ruttet. De jag har gått i samma klass som i fyra år vill inte ha något med mig att göra känns det som.
Jag vill verkligen inte vara hemma, får ju ryck på mor & far trettioelva gång i minuten.

Varför kan inte bara någon be mig komma hem till dom.. ! Helst Amanda, men well, jag får väl ägna kvällen åt mina ostbågar igen då.

PÖSS