Kaiser Chiefs - Everyday I Love You Less And Less

Jaha, nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Allt kreativitet har liksom, runnit ur mig. Jag tror det är jobbet, det tar all min livsgläjde. Okej, riktigt så drastiskt men ändå, det får mig att tappa lusten för stunden iaf. Jag längtar till Arvika, men grejen är den att jag kommer ha lingonvecka precis då, fakking jävla skit säger jag. Jag har planerat att ringa till Ungdomsmottagningen och beställa såna där förskjutningspiller i flera veckor nu, men jag vet inte varför det inte har blivit av. Vi åker om åtta dagar och jag tror inte de har några vettiga tider kvar, jag måste nog gå från jobbet isf och det vill jag helst inte, jag vill ha mina pengar. Men ännu hellre vill jag kunna pöka obehindrat, så det är ändå värt det.
Jag vet att jag framställer mig själv som väldigt slampig i de flesta av mina inlägg, men den hårda sanningen är att jag är slampig. Det är inget jag skäms för, att tycka om sexuellt umgänge ser jag inte som något negativt.
Allt löser sig!

Sedan har jag ju faktiskt dreads nu. Det är ovant och de kliar något fruktansvärt i hårbotten, men jag gillar det ändå. Jag är inte lika skeptisk till min lugg längre, nu har håret vant sig vid hur det ska vara och ligger inte lika konstigt, så det ser ändå relativt bra ut.
Enda kruxet är topparna. De är bara rakt avklippta, och håller på och tvinna upp sig längst ner. Nu har jag suttit och läst på lite om dreads-skötsel. Tydligen ska man vaxa dem. Alltså, det är sjukt mycket mer jobb än jag visste, och jag kommer aldrig kunna ta hand om dem på Arvika. Tänk om de blir alldles förstörda? Imorgon måste jag köpa dreadvax iaf, jag får åka till Safari efter jobbet, de borde ju ha sånt kan man tycka. Cissi sa också att de hade smycken till håret där också, och eftersom jag fick studiebidrag för juni helt oväntat är jag en rik tös och kan handla sådant!
Förresten, gör aldrig dreads. Det gör fruktansvärt ont och jag satt där med tårar i ögonen nästan hela tiden. Först så skulle de sätta i löshåret, och det var nog det mest smärtsamma eftersom hon gjorde det vid roten. Hon satte upp olika sektioner av håret i tofsar, och sedan liksom slet hon ut slingor av håret ut tofsen, det gjorde jätteont och var en smärta som jag inte hade räknat med. Sedan gjorde hon kanske en fem cm kort dreadlock och sedan ett hål i den där hon trädde i löshåret, och fortsatte sedan att tupera och virka därifrån. Ja det gjorde sjukt ont alltihop och jag har haft ont i hårbotten fram tills nu, skönt att jag äntligen kan sova med huvudet som jag vill utan att vrida mig i plågor.
Alltså, jobbigt! Jag visste inte att det var så mycket jobb med en sån här frisyr faktiskt, men jaja de kommer bli snygga när allt pill är över iaf! Puss på mig för att jag faktiskt vågade, det är inte likt mig. Eller, det kanske det är. Om jag väl fått en sak i huvudet har jag svårt att släppa det. Nu låter jag som någon sån där äcklig tjej som tror alldeles för mycket om sig själv och att hon vågar allt, som en annan blogg jag brukar läsa regelbundet. Jag irriterar mig sjukt mycket på att hon är så övertygad om sin egen fullkomlighet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är hon är, men det är något irriterande med det.

Sedan är jag klar med jobbet på fredag, grymt skönt! 10.000 kr rikare och en festival alldles nära. Kan knappt bli bättre. Dock kommer jag bara ha ungefär 7500 ("bara"), när jag har betalat skulder till mamma. Jag lånade av henne till dreadsen och Arvika-biljetten, vilket gick på 2500 sammanlagt, sedan ska jag förmodligen till Way Out West också, ytterligare 1000.

Nu ska jag sova, suck vad jag hatar, återigen, att jobba. Jag ska väl vara glad för att jag får pengar, och det är jag, men jag är så fruktansvärt trött på jobbet. Det går inte att beskriva. Jag kommer aldrig i hela mitt liv jobba på kontor, för när jag ser de riktiga anställda bara sitta där framför sina datorer och jobba med samma saker, ständigt stillasittande, dag ut och dag in, får jag lite smått klaustrofobiska känslor och ordet nej ekar i mitt huvud.

Natti natti, sov sött på lilla rosenörat, som min bror brukade säga till mig när jag var liten och han bodde hemma.