Björk - Gloomy Sunday

Jag tycker väldigt mycket om Björk, väldigt mycket! Det är liksom, barndomsminnen och jag vet inte, något som får mig att må bra.
Jag minns Olas alla Björk-posters han hade i sitt rum när han bodde hemma, och jag gick alltid och petade på dem så han blev sur. Jag älskade att göra mina bröder sura, eller, omedvetet. Jag var ju lillasyster, sladdbarn, och är fortfarande. Då trodde jag väl kanske att vad jag än gjorde blev accepterat. När jag hade kompisar hemma och Pär eller Ola var i närheten, skulle jag alltid visa mig extra tuff inför dem och retas sådär som jag trodde att man brukade göra som syskon, eftersom jag tyckte det var coolt. Vi bråkade aldrig riktigt, jag och mina bröder, men det där gjorde att de blev ganska sura faktiskt och ville inte leka med mig på några dagar för de tyckte jag var en jobbig liten skitunge.
Vad kan jag ha varit? Mellan 8-11årsåldern någonting, var jag sådan. Fast vi hade ju kul också. När jag var ännu mindre brukade Ola komma in i mitt rum när jag hade gått och lagt mig. USCH vad det där lät pedofilistiskt.
Men han gjorde inte NÅGONTING i den stilen, utan det han gjorde var att han kom in och stoppade om mig och pussade mig på kinden och sa "sov sött på lilla rosenörat".
Jag blev så glad varje gång han gjorde det, för jag ville verkligen ha uppskattning från mina bröder när jag var liten. De var mina idoler.
Från 3-5 års ålder vägrade jag ha trosor på mig, jag ville ha kalsonger, som PÄR OCH OLA hade!
Vilket jag fick ha. Men en dag blev det ett tragiskt slut på det där, när vi åkte upp till Siarö och mamma hade glömt packa ner mina kalsonger. Då åkte mammas kusin Gugge och köpte trosor till mig, herregud! Jag skrek och grät i säkert en hel dag, men gav sedan med mig och sedan dess har jag använt trosor.

Nu har jag precis missat inledningen på My name is Earl, skit också. Jag hatar det där, jag lyckas alltid missa inledningen på program jag vill se, och då är det helt meningslöst att titta på resten eftersom hela storyn presenteras i början och då har man missat hela grejen liksom.
Gah!
Jag har inget att läsa heller, jag har läst ut allt och sedan läst om det flera gånger om. Igår läste jag om Sandor slash Ida igen, för sjunde gången eller något sådant. Jag älskar verkligen den boken, jag kan ärligt säga att det är bland det bästa i bokväg.
Den är så fin och ååh. Jag gråter när jag läser den.
Det är inte många böcker som lyckas få mig att göra det. Båda James Frey's böcker, Harry Potter och några av Maeve Binchy's böcker.
Isabelle Allende har rört mig, men inte fått mig att gråta. Isabelle Allende, alltså herregud. Jag verkligen älskar älskar älskar hennes böcker. Jag slukar allt.
Samma med alla ovanstående, men Allende har något extra. Det är inte sådana där Marian Keyes-chick lit, utan riktiga historier med riktigt djup och man fångas verkligen i historian. Man lever med alla karaktärer, och jag lever vidare med dem även när boken har tagit slut.
Visst, jag gillar Marian Keyes, som ett tidsfördriv.
Allende däremot läser jag för att det är ren njutning. Det är som att jämföra godis med glass. Keyes är en påse med lösgodis, som man kan äta lite då och då, men inte för mycket för då mår man illa. Isabelle Allende kan man aldrig få nog av, det finns något nytt hela tiden. Som en ask med Crema Di Mascaporne, eller Ben & Jerrys. Lyxglass med underbara smaker.
Jag älskar böcker!