Fem saker jag har i min frys
Köttbullar, Carte D'or Crema di Mascaporne, äpplemos, falafel, mer glass

Fem saker i min bil
Har ingen bil.

Fem saker i min garderob
Mina älskade baggy nudie-jeans, mina andra älskade snortajta nudie-jeans, en J.L t-shirt
(OMG!! Men den är sjukt snygg så det gör inget), oversized t-shirts med skitsnygga tryck, en jättefin prickig kjol

Fem saker i min handväska
chokladbollspapper, annat godispapper, tyvärr ingen plånbok utan jag förvarar alla kort osv i mitt västtrafik-fodral, förmodligen lite rester av ostbågar

I brist på annat.

Jag är så extremt sugen på Ben&Jerry's glass just nu. Jag skulle i princip kunna döda för en burk med Cookie Dough eller Choklat Therapy. Jag har tänkt ut en strategi för imorgon. Jag ska börja med att springa rundan på fem km, sedan ska jag cykla upp till Österströms (ca tre km), köpa min b&j, cykla hem igen. Då har jag bränt tillräckligt med kalorier för att inte lägga på mig allt för mycket så jag kan äta min glass.

Jag har verkligen försökt komma igång med träningen, men grejen är den att det är så jobbigt med mitt hårs nuvarande tillstånd. De tycker inte om att bli tvättade för mycket, dreadsen. Då börjar de bråka och tvinna upp sig, och inte ens om de får lite ljuvligt doftande bivax smekta över hela sig blir de på bra humör.
Därför kan jag inte springa mer än en gång i veckan. Givetvis duschar jag oftare än en gång i veckan, men jag tvättar inte dreadsen oftare än så. Ännu mer sällan om jag kan.
Och jag måste verkligen tvätta håret när jag har sprungit, eftersom jag är en jävel på att svettas. Jag vill verkligen komma igång och träna, jag känner att jag skulle må så himla mycket bätter av det. Allt, min hy, min mage, mina tarmar, min kondition. Mitt psyke också. Det är befriande att träna, när man väl kommit in i det. Jag minns när jag tränade fotboll regelbundet. När jag slutade, på höstterminen i åttan, vilket är tre år sedan nu om jag räknar rätt. Eller fyra. Tre eller fyra år sedan. Iaf, då var det inte jobbigt att springa runt nittio minuter på en fotbollsplan och jaga runt efter den där jävla bollen som egentligen är helt meningslös men det var kul, det var det. Okej, klart det var jobbigt, men inte så jobbigt som jag skulle tyckt nu.
Jag kan sakna själva spelet, men laget var ingen höjdare direkt. Vi var bra, men gemenskapen var verkligen INGET ATT HÄNGA I JULGRANEN USCH FY!

Sedan vill jag shoppa. Jag vill ha så mycket saker nu så det är inte klokt. Egentligen har jag allt jag behöver faktiskt, men hallå vem har bestämt att man måste nöja sig med det.
Jag vill ha ett par offwhite-jeans, en ylleklänning, SKOR, fler snygga t-shirts, nån skjorta med nåt tryck på, annorlunda strumpbyxor, lacktajts, ett par såna där helt vanliga blå cheap monday, fast några storlekar för stort som jag sedan ska trasha. Mina hade ett par på arvika, fast svarta. De var så sjukt snygga. Sönderklippta, men lagade med silvertejp och säkerhetsnålar, sedan med svartvit-randiga strumpbyxor under det. Väldigt ingågna, sjukt snygga, combat boots till det. Alltså jag höll på att dö. Typ orgasm SNYGGT SNYGGT!!!
Jag vill också ha en stil! Varför har jag ingen stil? Varför måste jag alltid sno alla andras stil?

Fick reda på nu precis att min gamla teatergrupp har blivit uppdelad. De som jag umgicks med där (de "duktiga", de som gått i teater i typ tio år allihopa), har blivit flyttade till en annan grupp tillsammans med de från grupp1 som också var lika "erfarana", därmed inte sagt bättre än de med mindre erfarenhet.
Och, sådana som jag, som gått i teater i två år flyttas till en grupp för alla andra som också är som jag. Det gör mig sur. Det borde vara så att de mest kompetenta är i en grupp och de mindre kompetenta i en annan, oberoende av erfarenhet. Detta gör mig osäker på om jag vill fortsätta i teater öht. Jag älskar det, jag älskar att bli någon annan och bara hänge sig åt att inte vara sig själv så mycket som möjlgt.
Om jag måste göra det med människor jag inte trivs med och inte kan leva ut mig själv, då blir det inget nöje i det. Jag vet hur de i den andra gruppen är, och jag vet hur de från min grupp är som jag kommer bli sammanslagen med, och det är inga människor jag trivs med. Det är hemska estetfjollor som är så där äckligt överprenentiösa och tycker om skitful konst som inte betyder något, och så är det blyga jävla människor som inte kan ett skit om teater och är totalt jävla talanglösa. Sedan är det jag. Jag ser mig själv som ganska bra. Om jag nu får göra det, om jag får trotsa alla svenska jante-lagar och tycka om något jag själv gör.
Jag ser mig själv som bättre än den gruppen jag är placerad i.

Nu är jag i större behöv än någonsin av choklate therapy.