Jag är så trött på allt dom gör och hur jag alltid blir sviken och bortglömd. Jag orkar inte jag har ju försökt jag har verkligen försökt men jag vet inte vad som är felet med mig.
Jag trodde inte att jag var riktigt så hemsk och äcklig och tråkig men det är jag tydligen.

Jag får alltid tvinga mig på folk, så känns det iaf. Iaf med dem här i Onsala. Mina gamla s.k kompisar. Jag trodde allt var på väg att bli som vanligt i våras men det var väl bara någon som fick lite skuldkänslor, "stackars Mimmi, nu måste vi vara med henne lite så slipper vi det resten av året".
Seriöst jag fattar inte. På Kaparen var allt hur bra som helst, vi var jättebra kompisar och "vi SKA verkligen hålla kontakten efter nian".
Jag kan trivas jättebra med ensamhet, när den är självvald.
Allt mer ofta så är det inte så längre.
Jag har ringt och ringt och försökt och gjort mitt bästa för att få umgås men nej. Det här börjar göra mig lite smått deprimerad. På allvar. Nästan jämt känner jag mig så grymt oönskad överallt. Det måste ju vara något seriöst fel på mig för alltid är det så att folk drar sig undan.
Undantaget var Arvika, där träffade jag så mycket underbart folk som faktiskt ville umgås med mig. Då höjdes mitt självförtroende något, men nu har det sjunkit drastiskt igen. Men sedan är ju Arvika på något sätt en samling för lite mer alternativa människor, det är ju inte som Hultsfred riktigt. Så då kanske man inte dömer folk så mycket. Dömer mig.
Det är därför jag faktiskt längtar till skolan, så jag får träffa snälla människor som vill umgås med mig igen.
Och Linn det var jättekul att träffa dig i måndags! :*