Haha, Sverige. Stackars oss. Vår storhetstid i internationella tävlingar är över. Om vi nu någonsin har haft nåt sådant?
Det skulle väl i så fall vara i friidrott. Hockey möjligtvis. Och handboll, för några år sedan, när "den gyllene generationen" fortfarande spelade.
Men som det ser ut nu går det inget vidare. Både Holm och Kallur floppade i Osaka, Robert Kronberg tog sig inte ens till final.
Jag är inte så uppdaterad vad det gäller Kajsa Bergkvist eller Johan Wissman, men det gick säkert skit där också.
De enda säkra kort vi har är Klüft och Christian Ohlsson, varav den sistnämnde inte ens var med i år. Ett guld hittils alltså.

Flopp i Eurovision song contest, flopp i E Dance contest.

När jag slutar gymnasiet (bara två år kvar!), så ska jag flytta. Det har jag vetat länge. Antingen Paris, London eller New York.
New York ligger egentligen sist, för jag tycker verkligen inte om amerikaner. Eller, stereotypen av en amerikan kanske jag ska säga. Sedan vill jag inte stödja Bush heller. Det kommer jag iofs inte behöva göra eftresom han inte får sitta längre nu, GÖTT.
Hoppas att Clinton vinner, jag vet inte om USA någonsin har haft en kvinnlig president? Jag vill inte att hon ska vinna enbart för sitt kön, utan för att hon är demokrat.
Republikanerna har ju haft makten i åtta år nu, ända sedan den förre Clinton avsattes.

Jag ögnade igenom Ordfront (socialistiskt magasin) förut idag, och hjälp vad mycket skit det finns i vårat Allians-samhälle.
Som det här med att hushållsnära tjänster ska bli mer tillgängliga.
Finland införde samma sak år 2004, men nu används det bara av 6% av befolkningen, och det kostar skattebetalarna 112 miljoner euro. Javisst, vilket lysande exempel.
Biståndet ska minska också, 1% gränsen ska tas bort, och som Maud Olofsson sa häromdagen, "vi ska bara betala ut bistånd om det gynnar Sverige".

Jag orkar inte. Jag blir så trött på alltihop. Jag blir så trött på vårat Robin Hood-samhälle, där alliansen representerar den snikne kungen och det anses nästintill brottsligt att vilja ha bidrag av någon form.
Läste häromdagen att någon minister skulle opereras och han skulle behöva ha armen i mitella i någon eller några månader. Det var inte ens tal om att han inte skulle sjukskrivas. Folk med tusen gånger allvarligare skador måste kämpa i åratal för att kanske få igenom sin ansökan.

Jag är faktiskt medlem i Ung Vänster. Det var väl inte direkt planerat.
På Arvika fanns det lite olika bås med diverse olika organisationer, och när jag full och glad vandrade förbi UV's tält tänkte jag att åh vilken bra idé, eftresom medlemsavgiften var gratis första året.
Fick brev hem någon vecka efteråt, blev jättechockad. Det tog mig flera minuter att komma ihåg när och hur jag hade blivit medlem.
Man kanske borde göra någonting av det där medlemsskapet, men jag vet inte.

För en gångs skull är jag inte sådär extremt sugen på onyttig mat. Yay!