Placebo - The bitter end

Igår var en ansträngande dag, och jag har fortfarande vissa biverkningar av den. Först gymmade jag och Cissi, sen hade jag dans. JELLP.
Jag åt en negerboll också, och lite dödskallar.

Nu loggade Robin in på msn. ÅÅÅH jag blir helt darrig i magen, på allvar. Samma som jag blev när jag träffade Sebastian på bussen fram tills för bara några månader sen. Varje gång jag såg honom stötte det till i magen, som jag fått en negerkuk (de är onormalt stora) nerkörd genom halsen och ner i magen. Usch, så grov brukar jag aldrig vara, men det är faktiskt bästa sättet att beskriva det. Ändå gillar jag det. Jag gillar Robin också. Hade sexfantasier om honom när vi satt brevid varandra på provet. (Sa jag det där högt?)
Jag ska bli mer ocensurerad här på bloggen, WARNING WARNING. Men jag har märkt det av mitt frekventa läsande av andras bloggar, att allt blir så mycket roligare när bloggarna är närgågna och personliga.

Lyssnar på Placebo - Commercial for Levi's, fick värsta bilden i huvudet där jag står med mina svarta levi's-byxor och tar mig själv på rumpan, och så lägger jag upp den på bilddagboken, med bildtexten Min stjärt (placebo - commercial for Levi's), skulle inte det vara roligt?

Idag har jag absolut igenting att göra, känns bra faktiskt. Jag behöver skriva min krönika, som skulle varit klar igår. På söndag skriver jag faktaartikeln. Frågan är om jag kommer lyckas. Just nu känns allt som har med skolan att göra bara så oändligt hopplöst.

En sak fattar jag inte riktigt, vad är grejen med att bara skriva med gemener? Alla verkar göra det helt plötsligt, verligen alla. Citronmuffin, zoe, nästan alla nya bloggar jag stöter på. Jag fattar inte grejen. Är det "trendigt", eller "flashigt", eller åh hemska tanke, "alternativt"? Jag håller mig till stor bokstav i början av meningarna jag, det fick jag inpräntat i min skalle sen nollan, och jag ätnker fortsätta lyda min underbara lågstadielärare Karin Johansson. Jag kunde verkligen inte ha haft en bättre skolgång fram tills trean. När jag började nollan hade jag Tove, och hon var en gudinna på att lära ut pedagogiskt och jag suktade efter lärdom. På mitt allra första utvecklingssamtal sa jag "men jag lär mig ju ingenting", men sedan märkte jag att jag helt plötsligt kunde skriva, läsa och räkna ut tal. Varje vecka hade vi en ny bokstav, och då skulle alla rita bokstaven en gång, alla på samma papper, så blev det en jättetjock bokstav i massa olika färger. Det tyckte jag om, drar mig till minnes att jag brukade klappa den affischen för bokstaven såg så mjuk och rund ut. Matte däremot har jag alltid haft problem med, minns "molntalen", som vi hade i våran mattebok. Det var bara massa plus-och minustal som var skriva i små moln.

Imorgon är shoppingdag, då ska jag handla mina vita kängor, och present till mor min. Såg en klocka på Designtorget där siffrorna var utbyta mot LUGNDUHINNER. Hon säger alltid att hon önskar sig tid nämligen. Den är säkert svindyr, men något annat liknande lär jag nog hitta. Hoppas jag. Annars har jag spanat in en kokbok enbart för efterätter, som såg fin och fräsch ut. Jag gillar att köpa presenter, och jag brukar faktiskt ha en förmåga att alltid hitta precis rätt. Det är en förmåga jag är stolt över. Den enda.

Nu ska jag gå och bajsa, och sedan titta på Idol. Kanske att jag återvänder och skriver den satans krönikan.