HEJ!!!

Kommer precis hem från teatern och det känns bra. Jag har tvekat i princip hela hösten nu, funderat på om jag verkligen vill fortsätta. Nu är det helt klart, jag tänker aldrig sluta. Vi ska spela en pjäs med premiär i maj nästa år, Födelsedagsfesten heter den, av Harold Pinter. Psykoligisk thriller. Sjukt nyfiken på hur man kan göra det på ett intressant sätt i teater.

Annars. Om jag låg på sjukhus just nu, och skulle haft en sån där apparat kopplad till mig som visar hjärtfrekvensen, är jag ganska säker på att den skulle vara helt rak. Jag känner inget, varken upp eller ner. Hjärtat liksom dunkar på som det ska, men inte egentligen. Inte så att det syns. Det finns väl ljusglimtar lite här och där, som trevliga fikor med klassen och härliga öppna samtal om allt, som bara händer sådär ibland och det känns så otroligt bra. Men annars. Nä.

Nu är det snart House och jag spelade in sista avsnittet av Sopranos i söndags medans vi var på bio. Det känns kluvet, jag ser fram emot att avnjuta ett fint avslut på en riktigt fin historia, men det känns så, jag vet inte, tomt? Sopranos liksom! Har följt mig länge nu. Det har varit mina söndagskvällar en lång tid bakåt.

Nej, House var det ja.

PUSS!!!!!