Förbannad är vad jag är just nu. Över skitsaker.
Det är alltid skitsaker.

Vi sitter och diskuterar alperna, pappa säger något i stil med att han vill bo i ett litet samhälle blblbalba, då säger jag "men det skulle inte jag vilja", i tron att jag låter helt neutral och vänlig. Då blir mamma skitsur, börjar skrika på mig att jag inte verkar engagera mig riktigt i den här resan och att jag har andra prioriteringar blablabla, och jag måste tänka på hur jag låter osv osv. Sedan säger pappa "ja, om vi ska fortsätta prata om det här utan att bli sura - Mimmi." MEN VA?!?! Det var ju mamma som blev sur!? Det är alltid så, det är bara hon som får lov att vara arg men jag får aldrig säga vad jag tycker utan att mamma och pappa ska gå emot mig och trycka ner mig totalt. Efter pappas uttalande sprang jag upp på mitt rum och la mig under täcket och försökte att gråta så ljudlöst som möjligt, men självklart så ska pappa efter några minuter, som mamma har lyckats övertyga honom på att allt är mitt fel, så kommer han upp och sätter sig på min sängkant och skäller på mig lite till.

Sedan hatar jag folk som säger "men det är så föräldrar är", osv. Ärligt, jag accepterar det inte bara så, "det är sånt föräldrar är till för, att skälla på en". Varför kan man inte få en rättvis chans bara för att det är ens föräldrar man argumenterar mot?