Grejen är ju den att jag trodde det skulle bli så mycket bättre när jag började gymnasiet och fick hålla på med sådant jag tycker är kul. Jag kände skoltröttheten krypa på redan i nian, började ge upp så smått i slutet av ettan och nu har det liksom kollapsat.
SKJUT MIG
helst inte så jag dör, men bara så jag får ligga på sjukhus ett längre tag, eller iaf blir ledig från skolan så länge att jag inte kan ta igen något, så är det lika bra att hoppa av och så kan jag "bli något" utan utbildning, för jag vet att det går. Utomlands. Jag sätter allt mitt hopp till resten av världen.


Helt ärligt, jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag få stå där framför Karin och skämmas återigen, säga att nä, det är inte klar. Känna hennes anklagande blickar när jag står och tittar ner i marken, försöker dölja mina skyldiga ögon och hatar mig själv. Försöker fjäska mig till ännu en dag, eller iallafall resten av kvällen.

Jag trodde att novemberlovet skulle ge mig den paus jag behövde för att komma igen med dubbel styrka, men nä, då blev det ju jobb. Slavarbete skulle jag nog vilja kalla det. Visst, det kommer kännas skönt när lönespecen dyker upp med posten, men de pengarna kommer ju försvinna ganska fort och det hade ändå varit skönare att vara utvilad än rik.

Jag måste sluta fördriva tiden med att skriva onödiga saker och bara klaga, jag måste MÅSTE MÅSTE göra skolarbete men jag är hungrig och trött. Jag mår nästan psykiskt dåligt. Det här arbetet har växt sig oproportioneligt (jobbigt ord) stort och jag vill inte längre.