mhm

ibland

Ibland blir jag bara så jävla besviken. Okej, visst, det är massa problem och blablabla. Visst, det är ju hemskt synd att det är som det är, uppriktigt sagt, men vi har inte setts ordentligt sedan jullovet.
Större delen av tiden vet jag inte vad jag ska säga överhuvud taget. Det blir mest några krystade skratt här och där, lite dåliga skämt som inte ens är så dåliga att de går att skratta åt.

Just nu orkar jag inte med mig själv, när jag precis började gråta för att middagen bestod av kokt kol blandat med korv, samt potatis. Mmmmm ser fram emot det.

Sedan orkar jag inte med min bror när han är en direkt kopia av mina föräldrar. Ska sätta sig ner och småprata när jag ligger och läser eller liknande, och inte ens märker att jag bara ger hummanden till svar och begraver huvudet i boken. När han frågar mig "brukar du alltid låta ditt skräp ligga kvar såhär?", och syftade på en förpackning till en fryst paj som jag precis hade ätit. Sedan frågade han mig om jag skulle komma på hans predikning på söndag, (han praktiserar på en kyrka), och jag kunde ju inte säga annat än ja. Orkar inte att han ska vara så himla kristen!!! Han ska vara så himla god och snäll hela tiden, men alltså hallå, du är TJUGOFEM år gammal, och GIFT sedan 2½ år tillbaka med en som är minst lika kristen.

Det ligger en bibel här bredvid, samt lite böcker från Markusevangeliet. Blääää. Det är ju det enda som skiljer honom från min mamma och pappa då kanske.

12 dagar kvar tills jag får lite mer självbestämmande. Det enda jag har kommit på som jag önskar mig mer är fler hål i öronen. Vill inte göra det själv, med tanke på hur extremt dåligt läkkött jag har.