Det är inte riktigt min grej, det här med att hålla tal. Det blir mest att jag står och gör väldigt överdrivna gester med hela kroppen, ehm:ar mig fram genom meningarna och ler fjantigt förläget åt mina ord.

Min grej, det är att skriva. När jag precis hade lärt mig att skriva, var det enda jag gjorde att skriva fåniga kärleksberättelser om alla killar jag var kär i. Vi gick på "konsärer" ihop, vi åt "kykling med påmm fritt", ja, vi gjorde allting som jag tyckte om. Vi åt med händerna också. Jag skrev berättelser om mig själv också, och hur jag hade arbetat på cirkus som proffesionell lejontämjare. Dock hade jag tröttnat på cirkuslivet och rymt därifrån.

Någonstans har jag kvar de där böckerna, det skulle vara kul att läsa.

Jag önskar att jag skrev lite oftare, och inte bara när det blir påtvingat i alla miljarder uppgifter vi får av Madelene. Jag önskar att det kunde komma självmant och att jag skulle kunna skriva fantastiska inlägg i den här satans skitbloggen, typ som Jonny.

Ibland önskar jag bara att jag kunde sluta vara så satans skitpretentiös och istället vara jävligt rolig. Tyvärr kommer det nog inte hända, för min humor, den existerar inte ens. Om jag av någon konstig anledning skulle komma på ett skämt som folk uppskattar, ja då upprepar jag detta tills alla istället börjar hata mig. Jag är personifieringen av "den som tog din mamma-skämten för långt". Jag är lite som ruccolasallad. Sjukt överskattad.