Jag tittar på jättegamla bilder på jättegamla vänner och får psykbryt. Vad hände egentligen? Varför blev det som det blev?

På ett sätt är jag väl glad att jag slipper umgås med vissa av dem, men det finns vissa jag saknar. Just nu är jag så långt ifrån dem man kan komma på alla plan, vi har inget gemensamt längre och de enda gångerna vi ens pratar med varandra är om man råkar ses på bussen. "Fan vad länge sen det var", "Jävlar vad du har förändrats", "Vi måste verkligen ses oftare".

Alla dessa falska leenden är en jävligt stor anledning till att jag är glad att gå i skola i den stora staden Göteborg, även om det faktiskt händer att jag saknar vissa i Onsala. Dock väldigt sällan ska sägas.

Nu är klockan 22:15, imorgon ska jag hålla tal som nationellt prov i svenska b. Så här långt har jag kommit:


Nej just det. Ingenting.