Orkeslös.
Inget annat.

Hur är det med dig, frågade min älskade granne Jennifer på vägen hem idag. Du ser ledsen ut.

Bara trött, svarade jag.

Jag önskar att det var så. På något sätt känner jag mig så himla töntig för att jag är så upprörd över en relativt liten grej, men jag kan inte hjälpa det. Sur är jag, sur och trött på att ständigt vara otursförföljd. De senaste veckorna har jag försökt hålla oturen borta, men givetvis tänker den komma fram nu när jag har haft ett flow av "oj vad allt går bra just nu"-tankar. Det är precis så man inte ska tänka.
Från och med nu ska jag bara gå runt och känna mig värdelös och oönskad.
Omvänd psykologi.
Kanske att jag oturen känner att den har gjort sitt nu, och låter den där konstiga saken som kallas TUR lyckas hitta mig.

FAN.

En mening kan sammanfatta de senaste dagarna: Män (pojkar snarare) är inget annat än riktiga jävla håriga rövhål.