Nu har jag den där extremt märkliga känslan igen. Den som dyker upp lite då och då, när man minst anar det. Den där känslan av att allt jag tänker och säger reflekteras inne i mitt huvud, till en liten liten röst, som ändå inte är så liten utan en ganska stor del av mig. Jag vet inte vad och hur det har blivit så.
Man kan jämföra den här känslan med en feberdröm.
Den där rösten som känns inom mig är liksom grov, fast samtidigt kvinnlig. Som mamman i Gilbert Grape.

Nu börjar det så sakteliga försvinna och det är inte obehagligt på något sätt, bara märkligt. En feberdröm jag alltid har är att jag befinner mig inne på toaletten på övervåningen, inte som mig själv utan mer som något dammkorn eller liknande. Plötsligt överväldigas jag av en hemsk känsla av skuld och sorg, och något jättestort och väldigt maktfullt närmar sig mig. Detta något beskyller mig för att något har gått sönder och egentligen är jag helt värdelös, verkligen så totalt värdelös, lika värdelös som fästingar eller som Reinfeldts regering. Alla negativa känslor man kan ha pulserar igenom mig och sedan exploderar allting.
Den drömmer däremot är riktigt obehaglig.

Jag är sjukt sugen på lantchips men jag får verkligen inte äta mer onyttigt nu. FÅR INTE. I söndags åt jag ostbågar, igår åt jag jättemycket kex och idag gjorde jag och Cissi chokladbollssmet. Men gud så gott det är med lantchips och jag har inget annat att göra ikväll så det mest normala borde vara att pallra sig iväg till statoil och bli riktigt jävla tjock.
Tyvärr, eftersom jag har sådan extrem självdisciplin, hindrar jag mig själv från detta. Ehm. Eller så beror det på att jag inte vill slösa mer pengar och få ännu sämre hy.
Jag kan ju alltid fördriva tiden genom att laga lite mat, jag har bara ätit pannkakor till frukost plus lite chokladbollssmet idag.
Åh det var så roligt imorse. Cissi hade sovit hos Kasper men han skulle iväg till jobbet tidigt och hon ville inte komma hem då, det hade inneburit alldeles för mycket förklaringar, så hon åkte hem till mig tidigt imorse. Den haggan väcker mig genom att kasta sten på fönstret, och i mitt tillstånd av inte-riktigt-vaken-men-sover-inte-heller-så-allt-blandar-sig-i-mina-drömmar trodde jag att någon sköt. Den drömmen jag hade var att jag av någon anledning stod i ett provrum och räknade upp de vänner jag har, men sedan blev de nerskjutna en efter en. Fråga mig inte hur jag visste att de blev nerskjutna när jag stod i provrummet, men drömmar är ju som bekant sådana att ingenting är logiskt.
Efter ca fem minuter inser jag att det faktiskt är någon som kastar sten på mitt fönster (hon hade inga pengar på mobilen). Det är känns väldigt femtiotalsaktigt; en liten pojke på sin cykel står nere på gårdsplanen och försöker få ut sin tjejkompis utan att föräldrarna ska märka det. Hur som helst så vaknar jag och släpper in henne, vi gör pannkakor och sedan bara har vi det cissi-och-mimmi-mysigt resten av förmiddagen.

Nu ska jag gå och laga mat, får se vad skafferiet har att erbjuda.