Sofia frågade mig igår om jag ville följa med ut och röka.
Jag sa nej, jag orkar inte nu. Det är för kallt.

Egentligen vågar jag bara inte. Jag vågar inte umgås med människor fullt ut, om det bara är vi två. Jag vågade inte följa med Sofia ut helt ensam, jag var rädd att vi skulle få slut på saker att prata om och så skulle jag börja bete mig sådär konstigt som jag gör ibland. Säger konstiga saker och får ännu konstigare blickar på mig. Börjar göra konstiga rörelser med kroppen för att avleda uppmärksamheten från min oförmåga att säga något vettigt.
Jag och Sofia har ändå gått i samma klass i 1½ år nu, vi har saker att prata om och det går jättebra att umgås med "bara" henne. Jag vet att jag kan prata med människor på ett normalt sätt, jag litar bara inte på mig själv. Jag vill inte att min högstadie-sida av mig själv ska komma fram. Sådan som jag var när jag gick på Lilla jägaren och umgicks med Holmis, Camacho och Käll. Då när jag fick dampanfall en gång i minuten bara för att folk skulle skratta åt mig, så desperat efter att vara rolig och underhållande.

Det var då det, när jag inte än hade någon riktig personlighet. Nu, nu vet jag vad jag kan och hur folk reagerar på mina värsta sidor, så jag har lärt mig att lägga de åt sidan och fokusera på det som är någorlunda normalt.


Jag blir bara alldeles matt när jag tänker på hur jag har varit. Hur bortkommen jag var en gång i tiden, utan personlighet och utan känsla för stil.
Så fort någon gav mig minsta lilla komplimang föll jag direkt, "jag är kär" tänkte jag.
Fortfarande händer det att jag faller för extremt jobbiga människor, (oftast är de fula också men det är ju inte pk att säga så), bara för att de ger mig en komplimang.

Vad glad jag blev nu när jag kunde skriva pk, eftersom jag äntligen listat ut vad det betyder! (politiskt korrekt). Pinsamt om jag har fel nu.

På lågstadiet sprang vi alltid runt och sa "är du pk?" till varandra. Vad vi menade var ju pk= påklädd.

Nu är middagen klar. Nej, jag vill inte ha mat. Jag har kommit in i en sådan där jobbig period igen att jag blir illamående av mat, jag orkar inte med det. Vill inte gå ner i vikt egentligen, även om jag ibland tycker att jag är omåttligt fet och fläskig. Jag har gått upp några hälsosamma kilon det senaste året och jag trivs med min vikt. En liten kagge gör en mer personlig liksom.