Allt löser sig, brukar jag säga till mamma & pappa när de frågar om skola och matte. Mest för att jag inte orkar diskutera med dem om varför jag inte orkar plugga. Kanske också för att jag inte vill erkänna högt att jag skiter i att plugga mer och mer.
Tänker tillbaks på när jag började nollan, och jag älskade skolan då. Jag lärde mig ingenting, tyckte jag, och helt plötsligt kunde jag läsa. Efter bara några veckor var de där satans Sötnos och Vitnos alldeles för lätta för mig och jag började skrika på dem.
Mönstret upprepar sig, jag gör aldrig en uppgift utan att sitta och gnälla i minst en timme.

Blir så trött på mig själv, varför kan jag inte vara en sån där som älskar att planera och slutföra saker? En sån som inte somnar på sommarjobb hos MacGregor och i skolan. En sån där person med fantastisk initiativförmåga som inte tänker "ähh, jag gör det hemma" varje gång vi får en uppgift på lektionen som vi då förväntas jobba med. Jag vet ju att jag aldrig gör det.

Jag vill vara som du, och du. Ni som alltid säger så kloka saker och alltid är klara i tid. Ni som inte verkar ha några karaktärsbriset överhuvudtaget.


Största anledningen till att jag inte pluggar är att allt känns så meningslöst. Jag vill inte skriva marknadsföringsplaner då jag inte ska syssla med något sådant överhuvudtaget. Jag vill inte göra historiaarbeten på 6 sidor när jag i stort sett skiter fullständigt i Gustav Vasa och hur man levde på den tiden. Jag vet att det finns andra som tar hand om all historia på ett mycket bättre sätt än vad jag kan, varför ska jag då anstränga mig?
Textuppgifterna blir till en enorm hög av ångest, och visst, jag tycker om att skriva. Jag kanske till och med är bra på det, men inte när det är ett sånt tvång och man har en press att bli klar till deadline. Det är därför jag aldrig ska bli journalist, jag klarar inte av stress helt enkelt. Bara en sån sak som att ha bråttom till bussen får mig ur balans i flera timmar.

Nä, fakk jo skool säger jag bara. Tänk vad skönt det skulle vara att bara åka hem efter att pappa släpper av mig vid Lilla Torget imorgon. Eller låta plågad och klaga på mensvärk imorgon också. Slippa stå utanför och vänta på att någon med låskort ska dyka upp så jag kan komma in, slippa möta högarna av emo-ettor på golvet så fort jag kommer in, slippa se en alkoholiserad Jacob och slippa känna prestationsångest. Inte behöva bry mig om att alla andra är så mycket mer av "störst, bäst och vackrast" än vad jag är.

Nu minsann, nu ska jag gå och skära mig i armarna, kanske lite på benen också, bara för att det är så skönt. Mmmmm, blod!

Eller så ska jag borsta tänderna, ta på mig sovkläder och somna till Tingseks sköna stämma.