Trots den fruktansvärt ansträngande gårdagen hade jag svårt att somna på kvällen, så jag tog två Valerina och inom en timme drömde jag förhoppningsvis söta drömmar, och trots min välbehövliga skönhetssömn hade jag svårt att gå upp. Ändå kunde jag ha varit klar i tid, om jag bara hade velat. Men nä, jag kände bara ett jättestort "jagorkarinte", och mina prickiga lakan skrek åt mig att komma tillbaks till duntäcket.
Ja, det är ju faktiskt ganska svårt att stå emot så när jag vaknade igen halv tio mådde jag väldigt bra. Solen lyste in genom fönstet /till skillnad från nu då den istället lyser med sin frånvaro). Jag hade tänkt att detta skulle bli en trevlig dag med cigg och te på altanen och sitta och mysa i tre tröjor och vinterjacka på altanen, men den där konstiga, stora gula saken som man knappt ser försvann ju som sagt. Istället har jag kollat på Barnkanalen och ätit kex. Snart ska jag gå till Statoil och köpa lunch, för det finns inget att äta här hemma.

Det är mindre än en månad kvar tills mina dreads åker av, och det känns både bra och dåligt. Bra, eftersom allting blir så himla mycket enklare. Tusen gånger enklare att tvätta håret och det kommer inte klia lika mycket i hårbotten heller. Jag kan ha mössa på mig! Ja, massa annat också. Kommer inte på allt.
äähöhh jag är fortfarande trött och min mage överröstar nästan tangentbordsknattret.

To Statoil it is! Ska bli skönt att gå lite faktiskt, och jag kan inte förstå att jag just skrev det där. Jag är anti-motionär i allra högsta grad, men ändå.
Hoppas de har antingen Felix Tacopaj eller nån sån där god soppa. Annars får det väl bli bacon, ost och grädde så jag kan göra spagetti carbonara. Det är min nödlösning, och det enda jag är riktigt bra på att laga. Det blir faktiskt gott, och underbart fett.