"Du behandlar inte oss som vanliga människor" sa min mamma precis till mig. Klart att jag inte gör, jag ser dem som lägre stående varelser som jag vill befatta mig med så lite som möjligt.

Jag och min mamma är så fruktansvärt olika när det kommer till problem inom familjen. Hon vill sitta ner och prata i flera timmar om minsta lilla småsak, t.ex. att jag glömde städa rummet på den utsatta dagen eller att jag glömde ta ut diskmaskinen osv. Katastrof tycker hon, det löser sig tycker jag. Varje gång jag hör stegen upp för trappan och in i mitt rum, och sedan när hon sätter sig på sängen så kommer kvävningskänslorna. På allvar. Det känns som att jag långsamt kvävs av hennes ständiga prat och tack vare min mamma är jag värdelös på att prata med människor om djupa saker, för hon har förstört själva pratandets njutning för mig.

Ett år kvar. Förhoppningsvis har jag inte tagit livet av mig än då. *cut cut*