Klockan tjugo i fem igår eftermiddag gick jag av bussen i Göteborg tillsammans med Jossan alla andra underbart dräggiga festivalmänniskor. En halvtimme senare kliver jag av Kungspackapendeln där mamma väntar på mig och visst var det väldigt uppskattat att slippa åka buss hem där man som svettluktande och osminkad blir ganska så uttittad av alla ofattbart fräscha, blonda tjejer i vita linnen och jeans, men efter bara några minuter kommer irritationen och uppgivenheten tillbaka.
När jag i nästan en vecka varit omgiven av underbara människor dygnet runt och alltid haft något trevligt att göra är det väl inte så konstigt att man mår dåligt av att komma hem till ett grått hus omgiven av trista, gråa människor istället.

Jag vaknade imorse och ville helst av allt bara somna om och sova i tusen år. Inte på grund utav trötthet utan mest för att jag insåg hur fruktansvärt tomt allting kändes. Största anledningen till tomheten var att jag vaknade ensam, utan finaste killen med värmländskan.

Gått ner i vikt har jag gjort också, jag ser ut som någon med anorexia och alla kläder hänger löst på mig. Så kan det gå när man i 6 dagar levt på cigaretter och alkohol. De närmsta dagarna tänkte jag således spendera tillsammans med mina bästa vänner Chips och Godis och hoppas på att få tillbaka utav mitt fläsk, och sakna den enda människa som skulle kunna få mig att må lite bättre.