Hej, tänk vad fint om jag fick vara någonstans tusen mil bort från min mor. Ja, men hurra! Jag ska ju till Barcelona på fredag, dock ska jag bara vara borta i fyra dagar vilket är på tok för kort tid för att bli av med mina aggressioner mot mamma. Jag hatar henne så intensivt, varje dag. Varje dag gör hon något som får mig att krypa in i hörnet på min säng och gömma mig under täcket och komma fram några timmar senare med rödgråtna ögon men precis lika mycket hat.

Jag längtar så efter studenten för då får jag äntligen slippa henne. Då får jag äntligen slippa allting som har med det här huset och göra, allting här som får mig att må riktigt psykiskt dåligt.

Tårarna plaskar ner på tangentbordet och jag ser inte riktigt vad jag skriver för mina ögon är suddiga.

Det spelar ingen roll vad folk säger, att det är jobbigare än vad man kan tro att flytta hemifrån. Jag skiter i det, jag bor i vilket råtthål som helst för att slippa min familj. Jag tar vilket skitjobb som helst för att kunna betala den orealistiskt höga hyran för råtthålet. Jag gör vad som helst för att slippa depressionen här.

Jag tror att den här vintern kommer bli den värsta i mitt liv.

Okkervil River, varför har jag aldrig lyssnat på dem förut? Nu har jag bara några få dagar på mig att lyssna in mig innan spelningen på Way out West men jag ska klara det! Tillsammans med sista minuten-lyssningar på Neil Young, Lightspeed Champion och The National. Det finns så himla mycket bra musik som jag inte vet om/inte har orkat kolla upp, och det gör mig en aningens ångestfylld. När ska jag hinna lyssna på allt det, och var ska jag få pengar till att köpa skivorna från?

En orsak kan nog vara att där jag lyssnar på mest musik är vid datorn, och eftersom den inte står i mitt rum så blir det inte så mycket lyssnande sorgligt nog.

Efter WOW ska jag ta tag i mitt kulturella liv och börja gå mer på teater och massvis med klubbspelningar.

När jag gör mig redo för party och är ensam hemma finns det en låt jag alltid spelar på högsta volym, och så fort jag hör de första ljuva tonerna kommer jag genast i stämning för att fezta.

http://www.youtube.com/watch?v=4upn3M4jtQY&feature=related


ps. vet inte hur man gör för att lägga in videon här. ds

De senaste dagarna har jag funderat på vad jag faktiskt åstadkommit under de två månader jag varit ledig.

Ingenting, blev svaret.

Det gör ju faktiskt inte så mycket alls, för jag hade inga planer innan sommarlovet började heller så jag hade liksom inget att leva upp till. Jag har verkligen levt för dagen och reparerat mig själv så att säga, genom att undvika stress så långt det går. Jag har försökt att planera så lite som möjligt och det känns bra. Skolan börjar igen om mindre än en månad och det känns mindre bra, även om jag tänkte få ut mesta möjliga av de (förhoppningsvis) solfyllda dagar som är kvar.
Emmabodafestival, Way Out West och en tur till Skåne är planerat och sedan är det bara lite mindre än ett år kvar tills jag äntligen är fri.

Om man nu kan kalla det fri, då det finns massa krav på en att göra något vettigt och skaffa jobb, men jag tänkte ignorera det där och packa en väska och boka en flygbiljett till något trevligt land i Afrika, där jag ska byta om till sarong och bosätta mig i en hydda.
Det enda som får mig att tveka lite är att de ju inte har ostbågar där.

Det är så himla himla härligt att vara utan föräldrar. Sedan i fredags har jag bara njutit åt att kunna äta precis när jag vill, titta på tv hur länge jag vill och med så hög volym som möjligt. Jag kan vakna när jag vill och skippa frukosten om jag mår illa utan att mamma gnäller om att jag måste äta.

Jag kan gå på toa med öppen dörr och jag kan sova naken utan att någon märker. Jag kan vara hur bakis jag vill utan att jag blir tvingad att klippa gräs eller dammsuga (för sådant lyckas alltid inträffa när jag är som mest bakfull och jävlig).

Jag kan göra precis vad jag vill. Det enda jag har undvikit hittils är att gå ut med komposthinken, och dessvärre måste detta göras snarast för det börjar lukta. Appropå att sakna mina föräldrar när jag flyttar, för att jag då skulle ha så himla mycket hushållsarbete att göra som de tagit hand om innan: nej. Jag gör inte mer nu än vad jag gör när de är hemma. Jag tvättar, diskar och städar precis lika mycket. Det enda som jag gör utöver det vanliga är väl att jag hämtar tidningen och det är sjukt jobbigt för jag vill alltid ha något att läsa på morgonen (serierna hehehe), så då måste jag klä på mig och gå de 100m ner till brevlådan och sedan tillbaka igen. Mamma gör alltid detta frivilligt för hon tycker det är ett skönt sätt att vakna på. Jag får bara håll.

Funderar på att göra något vettigt nu, typ åka och handla. :S

Saker som gör det lite jobbigt att bo hemma just nu: MIN MAMMA.

Jag längtar så himla mycket till fredag för då åker de till vårt sommarställe i Stockholms skärgård och blir borta i 1½ vecka. Det ska bli så skönt att slippa bära runt på massa frustration och ilska som jag aldrig får visa för då blir mamma sur.
Det är en sån paradox, för när jag är arg eller på dåligt humör, då är det världens undergång och jag respekterar inte mina medmänniskor, men när hon är grinig har hon all rätt i världen att skälla i en kvart på mig för att jag inte ställt upp skorna i skohyllan.

Nu ska jag äta familjemiddag *hooray*

Klockan tjugo i fem igår eftermiddag gick jag av bussen i Göteborg tillsammans med Jossan alla andra underbart dräggiga festivalmänniskor. En halvtimme senare kliver jag av Kungspackapendeln där mamma väntar på mig och visst var det väldigt uppskattat att slippa åka buss hem där man som svettluktande och osminkad blir ganska så uttittad av alla ofattbart fräscha, blonda tjejer i vita linnen och jeans, men efter bara några minuter kommer irritationen och uppgivenheten tillbaka.
När jag i nästan en vecka varit omgiven av underbara människor dygnet runt och alltid haft något trevligt att göra är det väl inte så konstigt att man mår dåligt av att komma hem till ett grått hus omgiven av trista, gråa människor istället.

Jag vaknade imorse och ville helst av allt bara somna om och sova i tusen år. Inte på grund utav trötthet utan mest för att jag insåg hur fruktansvärt tomt allting kändes. Största anledningen till tomheten var att jag vaknade ensam, utan finaste killen med värmländskan.

Gått ner i vikt har jag gjort också, jag ser ut som någon med anorexia och alla kläder hänger löst på mig. Så kan det gå när man i 6 dagar levt på cigaretter och alkohol. De närmsta dagarna tänkte jag således spendera tillsammans med mina bästa vänner Chips och Godis och hoppas på att få tillbaka utav mitt fläsk, och sakna den enda människa som skulle kunna få mig att må lite bättre.

"Du behandlar inte oss som vanliga människor" sa min mamma precis till mig. Klart att jag inte gör, jag ser dem som lägre stående varelser som jag vill befatta mig med så lite som möjligt.

Jag och min mamma är så fruktansvärt olika när det kommer till problem inom familjen. Hon vill sitta ner och prata i flera timmar om minsta lilla småsak, t.ex. att jag glömde städa rummet på den utsatta dagen eller att jag glömde ta ut diskmaskinen osv. Katastrof tycker hon, det löser sig tycker jag. Varje gång jag hör stegen upp för trappan och in i mitt rum, och sedan när hon sätter sig på sängen så kommer kvävningskänslorna. På allvar. Det känns som att jag långsamt kvävs av hennes ständiga prat och tack vare min mamma är jag värdelös på att prata med människor om djupa saker, för hon har förstört själva pratandets njutning för mig.

Ett år kvar. Förhoppningsvis har jag inte tagit livet av mig än då. *cut cut*

Just nu använder jag en stationär dator, jätteobekväm. Får ont i stjärten av att sitta på en stol, jag vill ligga i min säng och slösurfa.

För övrigt är jag lite sådär halvbakis. Sådär så att allting tar dubbelt så lång tid som det brukar göra, fast jag mår inte illa och har ingen huvudvärk. Rätt gött ändå.

På tisdag åker jag till Arvika och jag är lite stressad. Oroar mig över precis allting, jag är helt övertygad om att allt kommer gå fel. Jag lovar.

*vill dö*

Hehe.

Pajade just strömsladden till min mac. Tror batteriet håller i ungefär en kvart till, sen är det ganska kört.

Idag har jag haft CRAVINGS efter fetaost. Jag förstår inte riktigt varför, för jag har aldrig varit ett stort fan av fetaost, men just idag känner jag hur otroligt fint det skulle kännas att stoppa en bit fetaost i munnen och känna den där salta, smuliga smaken mot min gom. 

För att stilla min fetaost-hunger har jag, sedan jag vaknade klockan ett, idag ätit: frukost (flingor med fil), ett äpple och en banan, middag (currykyckling med ris), tre chokladmuffins (eget specialrecept med extra mycket socker), en toast och lite choklad för att toppa det hela. Det här är onormalt mycket matintag för att var mig och jag förstår inte varifrån denna hunger kommer. Min mage går inte att mätta! Just nu drömmer jag fortfarande om fetaost, gärna en sådan där paj som Jonell bakade när hon hade hippie-fest. 

Nu måste jag egentligen gå och lägga mig, för att orka vakna till klockan elva imorgon och ungdomsmottagningens telefontid. Plöh. Hatar att vara av honkön ibland måste jag säga. Istället tänker jag sitta uppe och läsa alla intressanta trådar i helgon.net:s forum som jag alltid gör när jag är extremt uttråkad.

Those who would give up essential liberty, to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.

- Benjamin Franklin, 11 Nov. 1755 

Egentligen anser jag att alla politiker är korrupta och vänsterblocket gör minst lika många fel som höger. Men, de värderingar som jag står för och så även vänsterblocket är något som borde vara rättigheter för alla och jag förstår inte hur man kan tycka något annat.

We talked about the future so many drunken nights...

- FRA-lagen har gått igenom, med 143 röster för och 138 emot.

Sveriges regering har idag röstat fram ett förslag som är ett hot mot vår svenska demokrati och som går emot allting vad de liberala säger om personlig frihet och ansvar. Ett förslag som inte ger någonting till övers för den personliga integriteten och som är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. 

- Idag satt Fredrik Reinfeldt hemma och kollade på fotboll. 67 ledamöter var inte närvarande vid omröstningen och det gör mig ganska bitter.

- I lördags var jag på Chez Amis och diskuterade politik med moderater i skjorta och backslick. Dessa herrar berättade för mig om att ALLA MÅSTE JOBBA, och alla som tjänar jättemycket pengar på sina jobb ska inte behöva dela med sig till alla fattiga, lata människor som inte BIDRAR TILL SAMHÄLLET. 

Ursäkta mig men din pappa är rik, och kommer förmodligen finansiera din vidareutbildning. Du behöver inte leva på existensminimum från CSN varje månad. Om du mot förmodan skulle göra detta skulle du förmodligen inte tänka "Äh, jag orkar inte jobba, jag tror jag svälter istället". Du skulle vara tacksam över en vänsterorienterad politik som skulle erbjuda dig högre studielån och mer bostadsbidrag. Du skulle uppskatta en politik som gav dig möjlighet att få en acceptabel vård utan årslånga köer, utan att behöva betala massa pengar för att kunna få privat sjukvård. 

- Sverige har inte haft några "terrordåd" på 33 år, men ändå anses det nödvändigt att införa en lag som tillåter total övervakning av internet-, telefon och mailtrafiken som passerar Sveriges gränser. Sverige är ett fjantigt litet skitland som ingen bryr sig om och ändå så införs det en lag som inte ens en USA, en supermakt med en regering som har sjuka kontrollbehov, kan tänka sig att införa. USA, som försöker med nästan vad som helst i "kriget mot terrorismen". 

We talked about the future so many drunken nights, som Strip Music sjunger, men det verkar inte vara så himla mycket att se fram emot faktiskt.

Orkar inte att mina föräldrar just i detta nu ligger i sitt sovrum och med lågmälda röster pratar om vilken bortskämd och oansvarig dotter jag är och vilka fantastiska storebröder jag hade, för de tog minsann alltid sitt ansvar. 

Orkar inte att jag börjar gråta nästan varje dag på grund av min mamma. 

Orkar inte att Ryssland just nu leder med 2-0 och jag orkar faktiskt just nu inte riktigt bry mig om att FRA-lagen gick igenom.

Fyfan, vad jag hatar allt idag. Verkligen allt.

Den totala lyckan: Jag låg i min säng och var extremt sugen på chips. Då säger pappa

 att han ska åka upp till Videonytt för att hyra en film. KÖP CHIPS TILL MIG, hinner jag skrika innan han åker. Hem kommer han med en påse OLW Sourcream & Onion. (L)

Den totala lyckan 2: Jag kommer hinna se ett avsnitt av Simpsons innan matchen börjar ikväll. Åh!

För övrigt har jag världens finaste tatuering på min skuldra. Bilder kommer när skorporna har trillat av, alternativt när jag orkar be mamma om att ta lite kort.

Idag vill jag:

1. Vara bakfull ifred

2. Skjuta iväg min mamma med en katapult typ jättelångt bort

3. Äta ostbågar

Idag vill jag inte:

1. Hjälpa till med att sjösätta båten

2. Klippa min mammas naglar

3. Prata med någon alls

Jag är kär i en kille i min parallellklass, fast jag har nog aldrig ens pratat med honom. För några nätter sedan hade jag en fin dröm däremot, där vi upptäckte att vi var själsfränder. Vi började prata i skolan av någon anledning, och sedan blev vi fruktansvärt kära och helt oskiljaktiga. Ja, det är alltså sedan denna dröm som jag fortfarande är kär i honom. Jag tittar på bilder på facebook och det känns fint fast samtidigt himla himla sorgligt att det aldrig kommer bli vi två, fast jag vet att vi är själsfränder egentligen. Jag önskar bara jag kunde få chansen! 

Någon gång i mitt liv ska jag göra en resa där jag kan köra 200km/h på en väg som ser ut som denna, helst i en cab med röda skinnsäten. My Hero med Foo Fighters, eller The Funeral med Band of Horses (har inte riktigt bestämt mig än) ska strömma ut ur högtalarna och jag ska ha pilotglasögon, rött läppstift och prickig kjol på mig.

Någon gång i mitt liv ska jag åka på en väg som denna och ha ett sällskap bredvid mig, någon som jag trivs oerhört bra ihop med. Det spelar ingen roll om det är en man eller en kvinna, bara jag kan skratta och prata om allt med denna människa. Vi ska röka cigaretter medan vi kör och fartvindarna får mitt långa, lockiga hår att fladdra hollywoodaktigt. 

Som sagt, någon gång i mitt liv...

För ungefär en månad sen mådde jag jättebra. Det mesta gick som det skulle och ingenting gick egentligen fel, jag hade bra saker att se fram emot som ännu inte hade blivit några orosmoment. 

Nu: jag har inga pengar, och tågbiljetter till två festivaler att beställa och handla alkohol till arvika. Detta ska denna månadens studiebidrag räcka till då jag inte hinner göra det på nästa, eftersom jag får det dagen innan avfärd. Just nu har jag ungefär 200kr kvar, känns jävligt stabilt. Orkar inte vara fattig! 

Ett annat orosmoment är att jag har teaterpremiär på lördag och jag har en hel scen där jag inte kan några av mina repliker i princip, samt att jag inte riktigt känner mig helt bekväm i rollen ännu trots att jag får ha underbara femtiotalskläder på mig. Att jag ska kyssa en man på scenen när mina föräldrar tittar på känns inte heller helt bekvämt.

Nä, istället tänker jag lyssna lite på First Floor Power och läsa i den nya boken i serien Damernas Detektivbyrå. De är så fina, det är liksom en speciell stämning i dessa böcker som får en att längta något enormt till Afrika. Ja, de utspelar sig i Botswana och det hela verkar himla trevligt då Botswana är ett relativt rikt land med inte fullt så korrupt regering som de flesta andra av Afrikas länder. I Botswana verkar det inte finnas så många benrangel med uppsvullna magar som det finns överallt annars och nej nu blev jag på dåligt humör igen.

Ja världen är hemsk. Det är lite som att tänka på universums storlek, det går inte riktigt att föreställa sig, varken hur stor rymden är eller hur hemsk världen är. 

Imorgon är det nationaldagen och medans resten av Sverige dricker öl ska jag sitta hemma och öva repliker med mig själv. Kanske på sin höjd att jag äter en jordgubbe eller två. *ser fram emot*

När man börjar skicka länkar till youtube-videor till varandra på msn, då är man praktiskt taget gifta!

Jag ska skriva ett cover letter till engelskan (är ca ett halvår sen, hehe), och jag inser att jag verkligen inte har de kvaliterna som behövs för att få jobb. Jag är inte särskilt driftig överhuvudtaget, jag kan inte ta ansvar, jag hatar att anstränga mig och jag är verkligen ingen person som är bra på att ta tag i saker. Jag är ingen sån där som "när jag väl har börjat på något MÅSTE jag slutföra det", som typ blondinbella. 

heh

vad ska man skriva då?

Jag satt och slösurfade och hamnade i en forumtråd där våldtäkt diskuterades. Jag skulle kunna ägna ett milslångt inlägg åt att debattera i ämnet, men det var inte riktigt syftet med just denna text. 

I detta forum fanns det vissa som tyckte att kvinnor får skylla sig själva, om de är berusade och/eller klär sig "horigt". Någon som blir förvånad över att det enbart var män som hade dessa åsikter? JAG BLIR SÅ ARG! Det är så fullkomligt jävla genomidiotiskt, och det tragiska i det hela är att när några väl luftar åsikter som dessa, så finns det folk som tänker "nämen, good point, så tycker jag också" och skaran av svulstiga mansgrisar bara växer. 

Personerna som sa detta tyckte även att kvinnorna som blir våldtagna inte heller kan ses som offer då de i princip samtyckte med våldtäkten enbart för deras klädval.

Det var någon som gjorde jämförelsen att om du promenerar i ett område som är välkänt för sin kriminalitet, och din klädstil signalerar "rik", och du blir rånad. I det här fallet säger man inte "skyll dig själv" utan ett rån är tydligen något helt annat. Här blir ju inte rånet berättigat enbart för att personen råkade se rik ut, men om en kvinna då skulle klä sig i kläder som gör mannen upphetsad och känner sig tvingad att med våld penetrera denna kvinna, så skulle det då vara accepterat. 

Jag drar paralleller till abortdebatten. De flesta på emot-sidan i den frågan är män. 

NEJ JAG ORKAR INTE. ÅH! Blir så trött på allt att jag inte ens orkar argumentera längre. Jävla skitvärld.

Nu blev ju det här ett milslångt inlägg i alla fall, egentligen ville jag bara säga att jag tyckte det var ganska märkligt att männen uttalar sig som de gör i våldtäktsfrågan. 

Jag ger upp och tänker istället lägga mig i min säng med randiga lakan och drömma om en mansperson som faktiskt är en mycket, mycket vettig sådan. 

Hoppas jag.